Resident Evil 7: Biohazard

En av mina absoluta favoriter är Resident Evil. Ända sedan jag spelade det för första gången på min PS2:a så har jag längtat till nästa spel i serien. Nu har jag en ps4 pro och det är dags att spela Resident Evil 7: Biohazard. Underbart, och som jag har längtat. Vrida upp volymen på max på surround-systemet, dra för alla gardiner och släcka alla lampor så att det blir riktigt mörkt, för nu vill jag få en skrämselattack utöver det vanliga. Mina förväntningar är som ni kanske förstår höga, för att inte säga enorma och jag hoppas så att jag inte blir besviken.

Jag ska vara ärlig, spelet gav mig mersmak, de allra första veckorna som jag spelade så kunde jag inte sluta och jag vågar inte räkna ihop alla timmarna som jag satt framför spelet. Capcom har verkligen lyckats med att fånga spelarens intresse och när det ska komma expansioner gratis så som Not a Hero så längtar man redan. Det känns som om spelet har allt, gåtorna är här, det nervösa smygandet och självklart våldet som är så groteskt att man nästan rodnar. För att inte tala om spänningen och jag lovar att den stiger ju längre fram i spelet man kommer.

Jag ska inte säga för mycket, men min personliga favoritdel i spelet är det som kallas för Bedroom och det är synd att Capcom inte gjorde denna del till en huvuddel i äventyret, men detta är ju mitt tycke. De monster som är roliga och äckliga att slåss mot är Molded fienden. Sedan finns det även ett slags minispel som jag gillar, Nightmare. Baker, pappan, låser då in Clancy i deras källare och målet är att han ska överleva tills gryningen kommer. Inte så lätt, tro mig. Överlag blev jag inte besviken, tvärtom, jag vill ha mer.